Stina Cederhag har en ärftlig hörselskada, som hennes förstfödde son Olle har fått i arv.
– Jag försöker, precis som alla föräldrar, att vara en förebild för barnen. Om jag visar Olle vägen och lever aktivt, trots att jag har hörapparater på båda öronen, så ser han att det går. Att även han kan göra precis det han vill och tycker om, säger Stina.
När Olle kom till världen så var maken Pelle var mest uppmärksam hur Olle egentligen hörde.
– Det fanns tidiga tecken, men det ville jag inte riktigt höra talas om. Jag kompenserade hans hörselnedsättning litegrann, eller ganska rejält faktiskt. När Pelle kom hem från jobbet kunde jag ropa ”Olle! Nu kommer pappa!” så sprang han till dörren. Han hörde alltså aldrig dörren öppnas, som normalhörande gör. Det är lätt att vara efterklok. Det var vårt första barn och man vill ju bara att allt ska vara bra, berättar Stina.
Olle fick godkänt på BOEL-testet (blicken orienterar efter ljudet) som görs på BVC när han var ungefär sju månader.
– Vi ville helt utesluta att Olle hade ärvt min hörselnedsättning och ville göra fler tester. Vi fick kontakt med Hörcentralen och så småningom gjordes fler tester, även en Hjärnstamsaudiometri (hur nervimpulserna färdas från snäckan och upp via hjärnstammen och hörselnerverna mot hörselcentrum i hjärnan). Olle skulle sövas, eftersom han var så liten, och vi var väldigt oroliga, säger Stina.
Den lilla familjen fick beskedet att Olle hade ärvt sin mammas problem. Det konstaterades att Olles båda öron var skadade. Stina och Pelle blev självklart jätteledsna och chockade. Stinas första tanke var ”Åh, ska han också ha det såhär…”, men med tiden har hon släppt det. Hon konstaterade att hon har levt ett riktigt bra liv själv.
De första hörapparaterna fick Olle när han var 1 ½ år.
– Vi brukade stå tillsammans på morgonkvisten, ”Olles öron, mammas öron”, brukade han säga och sedan tog vi på oss hörapparaterna. Det har aldrig varit några konstigheter, berättar Stina.
Olle lärde sig att tala ovanligt tidigt. Han hör på en meters avstånd och älskade när föräldrarna satt och sjöng för honom i soffan.
– Vi har alltid hållit honom nära, läst mycket och sjungit mycket. Jag tror att det har haft stor påverkan på hans tal- och språkutveckling, när jag tänker på det i efterhand, konstaterar Stina.
Lillebror Kasper är normalhörande. Är det någon skillnad på att vara mamma till ett hörselskadat barn jämfört med ett som hör normalt?
– Vi har fått lära Olle att ta extra ansvar med tanke på hans hörselskada. Han måste vara extra uppmärksam när han cyklar i trafiken till exempel. Han kan inte stänga av hörapparaterna eller agera oförsiktigt, då kan han hamna i fara. Han hör inte allt, helt enkelt. Annars är det inte så stor skillnad, säger Stina.
Stinas erfarenhet som hörselskadad gör att hon förstår sonens behov extra bra.
– Jag kan förstå att Olle är orolig för om hörapparaterna ska skadas eller gå sönder, då blir man väldigt handikappad. Att det är jobbigt på fotbollsträningen när det regnar, för att jag vet hur det låter i hörapparater när de blir blöta. Allt går inte smidigt alltid, berättar Stina.
Erfarenheten gör att Stina också vet vad man har för rättigheter som hörselskadad. Man måste vara aktiv själv. När man märker att någonting inte stämmer eller fungerar som det ska för sitt barn, då måste man signalera. Ibland får man ta diskussioner man önskade slippa för att få vad barnet behöver. Men familjen Cederhag har fått väldigt bra hjälp och stöttning. När Olle började skolan kopplades en hörselpedagog in, som banade väg och hjälpte till. Hon besökte skolan, berättade om vad Olles svåraste hörselområden är. Hon såg till att Olle fick de hörseltekniska hjälpmedel som han behövde.
Vad hoppas föräldrarna på för Olles del?
– Vi har alltid uppmuntrat Olle att göra det han önskar och vill. Att skaffa sig den utbildningen han vill och söka ett jobb som han gillar. För det finns inga större begränsningar egentligen. Han är som alla andra människor. Allt är möjligt, säger Pelle och Stina.
Olle mår bra och trivs i skolan. Han har visioner, drömmar och samspelar bra med andra barn. Mamma Stina är med all säkerhet en stor förebild för honom.
– Man kan önska det. Det önskar de flesta föräldrar. Han ser ju hur jag lever, att jag jobbar och använder de tekniska hörselhjälpmedel som finns. Att det går bra, att jag är glad och att jag gör det jag gillar, avslutar Stina.
Text: Helene Falk Foto: Jesper Molin