På en helt vanlig skola i en helt vanlig tredje klass står en helt vanlig lärare och undervisar helt vanliga elever. Den helt vanliga läraren heter Mette och hon har undervisat i många år.
Mette har hört dåligt i hela sitt liv. Genom åren har hon flera gånger varit hos öronläkaren och fått veta att hon hör dåligt. Inget mer har blivit sagt och ingen lösning har presenterats. Först för 10 år sedan, när hon var 40 år, fick hon sin första hörapparat, dock en hörapparat som hon inte kunde använda. Så den hamnade i byrålådan. Först för några år sedan fick hon en hörapparat som hon kunde använda och som hjälpte henne.
Mette berättar om sitt osynliga handikapp, den dåliga hörseln, ett handikapp många skäms över och i många fall försöker dölja.
-Det ska man inte, det påverkar ju allt man gör, att ha en hörselnedsättning är ju tabubelagt, och om man som hörselskadad säger ”va?”, så känner man sig riktigt dum. Jag upplever, att ju fler jag berättar för om min hörselnedsättning, ju mer hjälp får jag. Min omgivning tar gärna hänsyn. Men om jag inte berättar något, så upplever jag att folk tror att jag är arrogant för att jag inte svarar, men om jag förklarar, så förstår de, berättar Mette.
Mette vill sprida budskapet att man ska stå för sin hörselnedsättning, och berättar att man kan få hjälp av hörselvården och att man kan få hörhjälpmedel som kan hjälpa en att klara
sitt jobb. En hjälp som hon till nyligen inte kände till. Detta trots att hon tycker att hon tillbringade lång tid i sin erkän¬nandeprocess och i sitt sökande, på internet, i umgängeskretsen och på jobbet, för att hitta kunskap och likasinnade.
Då Mette äntligen fann att det finns hörselmottagningar, fick hon hjälp. Där mötte hon en hörselkonsulent som kunde ge henne en massa goda råd i vardagen, men som också upplyste henne om att det finns hörselprodukter, som man kan använda i arbetet, så att man kan stanna kvar i arbetslivet. Hon mötte förståelse för sina utmaningar och personer som ville hjälpa henne.
Hennes behov av att möta andra med hörselnedsättning var påtagligt, så hon fick sin hörselkonsulent att samla andra kvinnor som arbetade och ett nätverk uppstod.
– Vi träffas inte för att ha självmedlidande, vi träffas för att ge varandra goda råd, ventilera våra utmaningar och vardagsproblem samt ge varandra tips på hur vi kan göra saker annorlunda, berättar Mette.
Mötet med hörselkonsulenten slutade med att Mette fick Rogermikrofoner i klassrummet som eleverna ska prata i när de vill säga något. Mikrofonerna sänder ljudet trådlöst till en liten mottagare som Mette har på sig. Därifrån går ljudet in i Mettes hörapparater. Systemet har nu funnits i klassrummet i över ett år och det fungerar för Mette som tidigare varit sjukskriven för stress.
- Om jag inte hade haft systemet, hade jag nog varit sjukskriven igen, säger Mette.
Hon berättar vidare att systemet är lätt att använda.
-Systemet får inte ta uppmärksamheten från undervisningen, så det är en stor fördel att det är så lätt att använda. Jag kan själv göra inställningarna, men det är lika intuitivt som en mobiltelefon och eleverna bara använder det. Om det inte är påslaget, kan jag ju själv höra vad jag svarar, men då säger eleverna ”Nej, Mette!” och så kommer de till mig med en mikrofon. I början krävdes det lite inkörning för eleverna och jag skulle öva mig i att inte prata med dem, om de glömde prata i mikrofonen.
I klassen sitter bland annat Marius och Sofus. De är goda vänner och berättar att de ofta leker med varandra. Precis som resten av klassen är de bra på att använda mikrofonen och trycka på den när de vill säga något.
– Det är smart för man kan se att den lyser grönt och då kan man prata. Om mikrofonen lyser rött, är det för att någon annan pratar och då kan man inte säga något. Precis som ute i trafiken – när det lyser rött får man inte gå, säger Marius och Sofus.
Deras enda problem är att de inte ska ha Mette som lärare nästa år, de har haft henne sedan första klass och de vill gärna fortsätta. För det är inga problem att ha en lärare som hör dåligt, det är ju bara att använda mikrofonen tycker de.
Mette är ärlig med sin hörselnedsättning, men det har tagit tid och varit en process att komma dit. Men nu säger hon till kollegorna att ljudet i aulan är dåligt och att de inte kan sitta i ett klassrum när det är lärarmöten. Vid föräldramötena ber hon också föräldrarna att använda mikrofonerna.
- Föräldrarna tycker också att systemet är mycket smart. De behöver också lära sig att prata en och en och att inte avbryta, säger Mette skrattandes.
Hon har mött stor förståelse från skolans rektor, som har frågat vad Mette vill att han ska ta hänsyn till. Så det har varit Mette som har berättat vad som behövs. Hon har inte haft en chef som tagit bort arbetsuppgifter från henne, utan att fråga om det är rätt att göra så. Hon önskar att flera skulle fråga innan, istället för att tro att man hjälper.
Mette vill råda alla andra att berätta om sin hörselnedsättning för omgivning och kollegor.
- När man har en hörselnedsättning är det inte så bra när folk tuggar tuggummi, mumlar och tittar bort. Vi har behov av att kunna läppavläsa. Mitt mikrofonsystem är synligt och det är toppen, när man ser det blir man påmind om att ta hänsyn. Jag tror, att ju mindre tekniken och hörapparaterna är, desto längre tid tar det för en själv att erkänna att man hör dåligt och har behov av att andra tar hänsyn, säger Mette.
Mette har fått ett Rogersystem. Det består av flera elevmikrofoner som står på borden i klassrummet, så att eleverna lätt kan få tag i dem när de vill säga något till Mette. De sänder ljudet till en mottagare som Mette använder.
-Om jag kunnat göra något annorlunda, hade det varit att få hörapparater och hörselprodukter mycket tidigare. Men jag visste ju inte att det fanns och vart jag skulle vända mig. Jag önskar att flera kände till hörselvården och hörselprodukter. Om jag hade vetat det, hade jag kanske kunnat undvika att bli sjukskriven för stress. Så ta fighten, avslutar Mette med ett leende.