82-åriga Juhani Aaltonen är en av de främsta tenorsaxofonisterna och flöjtisterna inom finsk jazzmusik. Han har kallats ”Finlands Coltrane” och har under sin långa karriär samarbetat med både kända finska och utländska musiker. Han har även varit med och startat ett flertal band som fått stor uppmärksamhet.
Det är svårt att tro att han sedan barndomen lidit av en hörselnedsättning och trots det varit en framgångsrik yrkesmusiker, men just hans dåliga hörsel har varit orsaken till hans säregna, kreativa spelstil och bidragit till hans framgång.
Juhani Antero ”Junnu” Aaltonen föddes 1935 i Ingerois. Efter en tuff start först på barnhem, sen som krigsbarn i Sverige och vidare tillbaka till Finland växte så småningom hans intresse för musik fram. Som 13-åring köpte han en gitarr som han sålde några år senare för att kunna åka tillbaka till Sverige. Istället blev han ägare till en tenorsaxofon som han lärde sig spela på, med hjälp av en enkel handbok.
Innan han gjorde lumpen fick han sin första spelning med Heikki Rosendahl, men armén satte snart stopp för hans spelande eftersom det inte fanns några orkestrar i armén som han kunde spela i. Det var först flera år senare som Rosendahls sextett sökte en barytonsaxofonist och det blev startskottet för Juhanis musikkarriär.
- Först lärde jag mig spela och sedan lärde jag mig musikteori, berättar Juhani. 1961 sökte jag mig till Sibelius-Akademin och kom in. Där lärde jag mig spela flöjt och frilansade sen som musiker mellan studierna. Jag gjorde studioinspelningar för olika radio- och TV-program och ca 3 500 låtinspelningar. Under 2000-talet har jag mest spelat med mina egna band tack vare skivbolaget TUM Records. 2003 vann jag priset Jazz-Emma för albumet Mother Tongue och 2009 statspriset för tonkonst.
Juhani minns när han spelade i bandet UMO och hans trumhinna var helt trasig. Han försökte följa kapellmästarens fot för att hålla koll på tempot, vilket var extremt stressande.
- När man spelar brukar trumslagaren följa basisten, som visar musikens riktning. Jag har svårt att höra basen, så jag hittade på mina egna knep och de andra hängde på som tur var. Vilken tur att improvisation är min stora passion!
Hans dåliga hörsel har påverkat hans spelstil, men med mycket träning och tålamod så har det varit starkt bidragande till att han nått så långt.
Juhanis öron skadades redan när han var barn på grund av återkommande öroninflammationer.
- Mina öron sköljdes med vatten fram till att jag var 12 år. Därefter upptäckte man penicillinet, vilket satte stopp för öroninflammationerna, men mina öron hade redan hunnit ta skada. Hörselnedsättningen har kommit smygande, så jag har inte förstått att jag hör dåligt. Man vänjer sig vid allt.
På 80-talet byggdes Juhanis högra öra om helt och både hörsel och spelande förbättrades märkbart. Vänster öra har nog däremot alltid varit dåligt.
Efter en influensa 2009 försämrades Juhanis hörsel ytterligare och det blev svårare att spela. Då skaffade han äntligen sina första hörapparater.
- Jag har stor nytta av mina hörapparater, eftersom tekniken gått framåt en hel del. De förbättrar min livskvalitet rejält och min fru är också glad att jag använder dem. Det är också lättare att umgås med andra i högljudda miljöer, till exempel på fester. Tack vare mina hörapparater hör jag vad andra säger och kan själv delta i diskussioner, säger Juhani om den positiva upplevelsen.
Förutom flöjt och saxofon har Juhani den senaste tiden även lärt sig spela piano. Trummor lärde han sig spela redan på 90-talet. Han säger att man kan jämföra musicerande med att måla ett konstverk med kol när man inte använder hörapparat och måla med flera färger och nyanser när man använder hörapparat.
-- Musiken bygger ju på just nyanser. Jag är känd för att använda många. De är jätteviktiga. Mina nya hörapparater är en trygghet när jag ska skapa musik och de underlättar även arbetet i studion. Jag kan använda hörapparaterna med hörlurar, vilket gör att jag hör en bredare skala. Det gör musiken fylligare och mer nyansrik. Även det omöjliga är möjligt – om man verkligen vill! avslutar Juhani.