22-åriga Katrine från Silkeborg i Danmark hör nästan ingenting utan sitt cochleaimplantat i höger öra och sin hörapparat i vänster. Hon har alltid varit ”Katrine med hörapparaterna” vilket hon inte kunde förlika sig med. Men när hon studerade på Frijsenborg Efterskole, dansk internatskola, fick hon hjälp att acceptera sin hörselnedsättning.
Katrine gick nionde och tionde klass på Frijsenborg Efterskole och där upplevde hon för första gången en miljö som helt och hållet var anpassad efter hennes behov med t.ex. hörslingor i alla klassrum, ljudisolering, mikrofoner i matsalen, möbeltassar på stolsbenen och lärare som visade hänsyn. Ungefär en fjärdedel av skolans 90 elever har hörselnedsättning.
I mitten av nian fick Katrine inopererat ett cochleaimplantat i höger öra. Sedan följde ett års hjärnträning.
– I början hör man bara pipljud och jag hade bara halv hörsel. Hjärnan måste koda alla ord igen och då måste man träna. Den träningen fick jag på efterskolan tillsammans med några av mina kompisar som också hade fått cochleaimplantat. Det var helt perfekt tidpunkt, berättar hon.
Att vara tillsammans med andra unga som varit med om samma saker som hon tycker Katrine har varit fantastiskt. Nu åker hon själv ut och föreläser på skolor där det finns elever med hörselnedsättning för att de ska få ta del av hennes historia.
– När jag är ute och föreläser gör jag det med uppsatt hår, folk ska kunna se mitt cochleaimplantat. Då kommer de ihåg att visa hänsyn genom att prata lite högre och se på mig när de pratar. Och om jag missar något så vet de varför, säger hon.
Nu läser Katrine på lärarhögskolan och drömmen är att jobba som lärare på en skola eller efterskola som jobbar med barn med hörselnedsättning.
På fritiden har Katrine alltid spelat handboll i den lokala klubben där hennes mamma är tränare. De senaste åren har familjen jobbat på att sätta ihop ett damlandslag för döva. Mamma Helle Brixen är tränare för laget och håller på att utbilda sig till teckenspråkstolk. Pappa Søren Brixen är lagledare. Och Katrine är en av de bättre spelarna i truppen på 15–20 personer.
– När man spelar dövhandboll tar man av cochleaimplantat och hörapparater så att alla spelar på någorlunda lika villkor. Vi knuffar och petar på varandra och använder teckenspråk för att kommunicera med varandra och några av de andra kan känna på golvets rörelser att domaren blåser i pipan. Då blir golvet nämligen stilla. Fast jag är ju van vid att spela med hörande, så jag flänger runt, berättar hon.
Framtidsplanerna för laget är att erkännas som officiellt landslag av det danska dövidrottsförbundet och ambitionen är att delta i EM och VM.
Både i skolan och på träningen har den stora vinsten varit att träffa andra som har nedsatt hörsel.
– Det ger så mycket att känna någon som vet hur du uppfattar världen, säger Katrine avslutningsvis.
Text: Jonna Toft, Foto: Frijsenborg Efterskole